Eskimoa

Jag har en del fobier som många vet. Fåglar, vatten och fötter är väl de främsta. Man får absolut inte röra mina fötter och jag skulle aldrig röra vid någon annans. Det är äckligt! Var hälst inte barfota i närheten av mig och om du nu skulle vara det, så se för fan till att tånaglarna årminstone är klippta. Jag ryser till om någon råkar snudda mina fötter eller råkar sätta sina fötter på mig. Känner ett smått obehag av att bara ha någons fötter lite för nära.

Det jag ville komma fram till är att jag jobbar med min fotfobi. Ofrivilligt men ändå. När man arbetar på förskola så kan man helt enkelt inte undvika fötter. Barn har ju också fötter (newsflash), de blöter ner sig, strumpor åker av och på, väldigt fort på om de är i min närhet. Barn sitter i ens knä med tillhörande fötter. Och det värsta av allt. Barn rör, pillar, petar och pekar. Väldigt mycket!
Eftersom jag gillar tåstrumpor så för jag skylla mig själv. Barnen verkar inte vara så vana vid tåstrumpor. Så när fröken Moa kommer med tåstrumpor till jobbet så rör, pillar och petar barnen.

Idag hade jag på mig ett par jandals-strumpor. Alltså strumpor som är som en tumvante. Stortån för sig och resten tillsammans. När jag sitter och läser med en unge i knät känner jag först hur barnet tittar på mina fötter. Lite obehögligt var det, eftersom jag vet att när som helst kan det hända något fruktansvärt. OCH det gör det. Jag känner hur ungen grabbar tag, med hela sin hand, runtom min stortå! Panik! Jag var dock cool-lugn. Andas in andas ut - ta bort handen. Jag tycker jag skötte det rätt bra faktiskt. Imorgon kanske jag går barfota. Nej usch, hemska tanke. Det skulle jag väl aldrig göra. Eller?