Eskimoa

Mycket tankar som far omkring i min lilla skalle just nu. Ett återkommande tema är hör (läs) och häpna; Israel/Palestina konflikten. Jag blir så arg, ledsen och nu än mer orolig när jag bor "nära" där det sker. Jag bor faktiskt i ett land som tar ställning till detta och beroende på vad de bestämmer sig för så kan även Egypten bli involverat. Men som det ser ut i nuläget så håller sig Egypten utanför. Det känns både bra och dåligt att de har beslutat det. Bra - för att jag bor här och vill inte evakueras om det blir krig. Dåligt - för att jag faktiskt vill att "någon" ska sätta ner foten och visa att det inte är okej!

Jag trivs i Egypten men ändå känns det inte helt rätt. Jag trodde att jag ville bo i ett arabland, prata arabiska och uppleva den arabiska kulturen. Men det gör jag inte. Jag bor på ett hotell, med skandinaviska gäster (bland andra) pratar danska (på sin höjd) och upplever den kulinariska buffén vecka ut och vecka in. Och jag har insett att det är inte arabkulturen jag alltid längtar efter och saknar; det är Libanon.

 

Tankarna om att det här även kan vara min sista säsong skrämmer lite. Jag har tittat på sommardestinationerna och det är inte riktigt något som lockar. Och om jag inte gör det här, vad ska jag då göra? När jag försöker föreställa mig hur det skulle kännas den dagen jag trycker på resign knappen går det som en rysning genom kroppen. Jag har ett av världens bästa jobb men det kommer inte vara för evigt. Så frågan är, när ska man sluta? Jag försöker föreställa mig ett liv i Sverige. Ibland saknar jag det så mycket (glöm gärna bort att jag sagt det). Jag saknar min familj, vänner, trafik regler, folk som är som jag, maten, naturen, djuren, ridning, att bara vakna upp och inte bo på jobbet. Att ha fritid, dötid, telefon tid. Jag saknar att kunna ringa dom jag vill prata med. Jag saknar att prata gamla minnen och skratta åt saker man gjort förr. Jag saknar folk som känner mig, har samma humor som jag, älskar att retas som jag.

Känslan av att det mer eller mindre glider ifrån mig där hemma gör mig lite panikslagen. För varje gång jag kommer till Sverige så känns det annorlunda på något vis. Jag har alltid sagt att allt är precis som det alltid har varit och kommer att vara där hemma. En unge mer eller någon ny pojkvän, men annars är människorna precis där jag lämnade dem. Och det står jag fast vid. Men det är ju också en förändring, det är deras liv, som jag blir en mindre del av för var gång jag åker iväg.

 

Frågan jag ställer mig skulle jag orka vara kvar en längre tid och bli en del av det igen? Den tanken gör mig också en gnutta paniksalgen. Vad skulle jag jobba med, vart skulle jag bo och hur skaffar man sig ett intressant liv på ett och samma ställe? Jag har mycket idéer om vad jag skulle vilja göra, men ingen ork att faktiskt ta tag i saker och ting. När besluten är för stora skjuter jag iväg dem. Som guide behöver man inte ta några stora beslut. Det är en spännande men trygg värld jag lever i.

 

Men som sagt, det varar inte för evigt.