Eskimoa

Varför är allting så svårt?

I högstadiet trodde jag att jag visste vad jag ville. Jag ville bli journalist och framgångsrik. Hoppade på medieprogrammet i gymnasiet och det kändes rätt. Gillade alla mina medieämnen och gjorde bra ifrån mig. Eller ja, okej iallafall. Efter gymnasiet jobbade jag, reste lite och ja, jobbade lite till. Jag hade ju hela livet framför mig. Helt plötsligt var jag 21! Vad hände med journalistiken? Jag hoppade på en folkhögskole utbildning, närmare bestämt Tidningsmakarlinjen på Ålsta. Jag trivdes väldigt bra! Jag tyckte om att skriva om allt. Teater, sport, samhällsrelaterade reportage och att jag fick intervjua (på den tiden) mitt favoritband Takida var ju ett stort plus!

 

Vid slutet av utbildningen kom min lärare på den brillianta idén att göra en fortsatt utbildning av den vi gick. Ett så kallat "påbygnads år". Detta påbyggnads år är bland det bästa jag gjort i hela mitt liv! Detta år är grunden till många av de åsikter jag har i dag och hur jag är som person. Det var under detta år jag reste till Libanon och Palestina. Efter utbildningen hände det inte så mycket. Jag sökte diverse journalistjobb, över hela Sverige. Inget napp. Istället åkte jag iväg till Nya Zeeland. Också det något av det bästa jag gjort i mitt liv. Efter Nya Zeeland blev det tillbaka till Sverige. Jag gick tillbaka till hotellet där jag jobbat innan. Men fick nu jobb i receptionen istället. Jag trivdes bra där, speciellt med min natt tjänst. Jag skaffade en roomie som jag bodde tillsammans med. Fast sen hände det något. Jag jobbade, och jobbade och jobbade lite till. Natt som dag. Tog extra pass. Och pang! En dag låg jag som en hög på golvet. Vet inte om det är det som kallas gå in i väggen. Kändes mer som ett platt fall. Efter det sa jag upp mig på hotellet. Jag började jobba på förskola istället. Som jag också trivdes väldigt bra med! Efter ett tag började jag dock längta bort igen.

 

Därav sökte jag jobb som reseledare. Kommer aldrig glömma den dagen de ringde upp mig och sa att jag blivit antagen. Lyckan är obeskrivlig. Det var en dröm som gick i uppfyllelse! Här är jag nu, i min dröm. Och ja, jag trivs väldigt bra här också.

 

Kan ni se den röda tråden här? Vad jag än gör så tycks jag trivas med det. Jag kan anpassa mig till det mesta, men sen då? Ingen av de här jobben är något jag kan jobba med tills jag blir pensionär. Varför inte? Jo, för att. Jag ser ingen framtid som hotell receptionist, vart utvecklas man där liksom. Jag har ingen utbildning av barn så kan aldrig bli mer än extra anställd som pedagog. Och jag känner inte för att studera 3 år för att göra någonting jag kan göra i nuläget, utan utbildning. What's the point with that. Det finns en maxålder på att vara Au pair. Och det känns lite som att sista datumet snart går ut för att vara reseledare också.

 

Jag tror jag är för lat, feg, oengagerad för att hoppa på någon ny utbildning. Var lite inne på socionom där ett tag. Men jag tror inte det.

 

Känns som om det mesta i livet låter jag slumpen avgöra. Det var en slump att jag sökte till Ålsta. En natt var jag uttråkad och hittade Au Pair jobb. En dröm jag hade var att åka till NZ, så jag sökte dit. Men det här jobbet jag har nu. Det var ingen slump. Det sökte jag om och om igen, tills jag fick det! Jag ville det här och nu är jag här. Känns kanske lite som att jag lät slumpen avgöra att jag "sa upp mig". Det känns inte helt rätt. 

Jag var hemma i Sverige när ansökningarna skulle skickas in. Då kändes det vettigt att strunta i att söka. Eller rättare sagt, jag lät bli att tänka på det. Istället tänkte jag på hur det skulle vara att bo i Sverige igen. Träffa familjen och mina vänner oftare. Alla roliga saker man kan göra till sommaren. Som att åka på festival… Eh ja, just nu är festival det enda jag kan komma på. Antar att jag inte är så motiverad på Sverige längre. Gör jag fel som lämnar det här?

 

Nu när jag tänker på Sverige får jag mer eller mindre panik! Vad ska jag göra där? Vad ska jag jobba med? Vart ska jag bo? Kommer jag verkligen umgås så mycket med nära och kära? Finns det tid för att åka på festival? Nej, troligen inte. För att om jag har den turen att hitta ett jobb så lär jag ju jobba hela sommaren. Sen kommer hösten.

 

Jag är snart 28! Vart tog den ambitiösa 16-åringen vägen. Hon som visste vad hon ville göra med sitt liv?