Eskimoa

Är det bara mig det är fel på eller har alla det såhär?

 

Ångest verkar vara något som är inprintat i mitt huvud att jag ska ha. Idag har jag haft packångest över vad jag ska ha med mig till Göteborg. Det spreddes även på med packångesten jag ständigt har över vad jag ska ta med mig till Bulgarien. Hade två resväskor med mig hem ifrån Egypten, en ska bort! Vilket betyder sålla bort massor! Framtids ångest är ett ständigt återkommande. Hitta den "perfekta" mannen, ett annat. Hur svårt kan det vara? Jag pratade med en vän om det, hon sa att man inte får ha för höga krav. Jo, mina krav är inte allt för svåra att leva upp till, de har ju minskat drastiskt med tiden!

Han ska:

*Ha ett jobb (studera el dyl)

*Inte knarka

*Inte se ut som en grottmänniska

*Gärna ha någon slags hobby (fast det är mer som ett plus)

 

Jag tycker det känns som rimliga krav! Har jag inte ångest över något av det åvanstående så har jag ångest över någonting annat. Att jag inte hinner träffa folk, tiden, att jag snästa åt mamma i telefonen, att jag inte träffar pappa, att jag lånar min systers bil, att jag ber min andra syster köra, att jag är en dålig vän/dotter/syster/människa… Och har jag inte ångest över något så får jag ångest för det, för då känns det som att jag har "glömt" något.

 

Ilands problem på hög nivå kanske. Och när jag tänker på det får jag ångest över att jag inte gör mer för "världen".