Eskimoa

Jag blir så förbannad, ledsen, upprörd, rädd och förbryllad när jag läser om den här 15-åriga tjejen som blev gruppvåldtagen (?) på en hemmafest i Tensta. Hur kan det vara en oklarhet i hurvida hon blivit våldtagen? Det kanske är jag som är dum men jag tycker att det är ganska självklart att hon blivit det. När jag läser om dethär så blir jag så fruktansvärt rädd av många anledningar; Hon hade lika gärnat kunnat vara jag! Att det inte förvånar en att något sådant händer, för att det är så vanligt. Att jag varje gång jag läser om något sådant så tänker jag automatiskt att det inte längre handlar om "tänk om jag skulle bli våldtagen", utan mer, "undrar när detta kommer att hända mig".

 

Jag är väldigt envis och bångstyrig och jag hatar att vara rädd så jag vägrar att vara det. Så jag går ju till exempel själv om nätterna ibland. Jag har för det mesta nävarna knytna så hårt att knogarna vitnar. Ibland har jag nycklarna mellan fingrarna (som ett slags knogjärn), nuförtiden äger jag dock bara en nyckel så det gör nog inte så mycket nytta. Jag tänker ofta på alla de program man sett om självförsvar, hur man ska rikta armarna, hur man tar sig låss ur ett strypgrepp, tips på vad man säger till en gärningsman för att få honom "ur balans".

 

Sist jag gick hem ifrån jobbet när det var mörkt plockade jag på mig en sten. Jag gick och vände och vred på den för att se vilken sida som var bäst att slå med.

 

Är inte det jävligt sjukt igentligen? Att jag som kvinna inte ska kunna gå hem ifrån jobbet utan att ha dessa tankar i mitt huvud? Att jag ska behöva vara rädd att någon ska komma och förgripa sig på mig. Samtidigt så känner jag mig löjlig över att jag går där med stenen i handen och tänker "Moa, vad paranoid du är". När jag sedan kom in på gatan där det är upplyst, folk och affärer tänkte jag slänga stenen. Men då kom jag på att det kommer ett nytt litet stycke längre fram på vägen där det blir öde igen. Och inte tala om den sista sträckan upp till mitt hus. Hur tragiskt skulle inte det vara att bli våldtagen där.

 

När jag väl har börjat tänka i de här banorna kan jag inte sluta. Hela vägen hem går jag och tänker på hur jag ska övermanna gärningsmannen, tänkbara ställen han kan dyka upp på, tänk om det skulle vara fler än en… Det hela slutade med att jag hade kvar stenen hela vägen upp till mitt hus, när jag kom fram till trapporna slängde jag stenen i buskarna och sprang upp.

 

Tanken brukar också slå mig att tänk om jag lyckas ta mig fri från gärningsmannen, jag slår ner honom med min sten och sen kanske det är jag som blir dömd istället!

 

Det är fan inte konstigt att det är så få som anmäler en våldtäkt. Men vet ju liksom inte om man har rätten på sin sida eller inte. Jag vet helt ärligt inte vad en våldtäkt är! Eller jag vet ju vad jag anser vara en våldtäkt, men det räcker ju inte.