Eskimoa

 

Jag är en lyckligt lottad person, på många sätt! Men ibland kan jag känna mig värdelös, menlös och obetydelsefull. Som säkert många andra kan känna once in a while. 

 

Det jobbiga för mig är att jag oftast kan knyta mina dåliga svackor till ett speciellt tillfälle, en speciell gång och till en person. En person som om och om igen påminner mig om att jag inte är oersättlig, jag är inte värd att lägga ner tid på och framförallt är jag verkligen inte nummer ett för honom. 

Han gör det inte med flit, det vet jag. Men det spelar liksom ingen roll. Han bevisar om och om igen att jag bara är en i mängden, inte alls någon speciell. 

Det är så fruktansvärt jobbigt för mig! Jag är inte en i mängden, det har jag aldrig varit och kommer aldrig att bli. Varför gör jag då allt för att hålla kontakten med den här mannen? Varför lägger jag tid och energi på att få det att gå ihop så att vi ska kunna ses? 

Varför kämpar mitt hjärta så mycket när min hjärna skriker "det är fel", "du är värd så mycket mer". 

 

Det är när jag känner så jag tar fram men heliga bok. En bok som speglar ett liv av kärlek och vänskap. En bok som ger mig den bästa ego boosten! En bok där mina kära vänner och ex kolleger skrivit om mig.

 

"I love you so much! You are the best roomie and the best friend ever!..."

 

"...You are an awesome person, bring a lot in each day with your wired and lovely humor!..." 

 

"...Du har været den bedste igennem hele sæsonen og min bedste ven og fest partner!..."

 

"Du er den mest livlige og morsomme personen jeg har møtt!..." 

 

"...Ibland önskar jag att jag var lite mer som dig. Ball, cool, skön och allmänt awesome!..."

 

"...Det finns ingen som du, inte någon!..."

 

Ni förstår nog varför det här är min book of beauty. För jag känner mig speciell, älskad och oersättlig när jag läser de fina orden som skrivits om mig! 

 

 

 

Idag har vi haft en heldag på Radisson Blu Water Front Hotel. Vi har varit med och pärlat "FUCK CANCER" armband för Ung Cancer. 

 

Här är mammas insats för dagen. 

 

Emmie var den som gjorde flest armband.

 

 

Jag lyckades få ihop 16 armband. 

 

Gå in på www.shop.ungcancer.se och beställ ett armband för 100 kronor. Vem vet, kanske du får ett av dem vi gjorde idag! 

 

Äntligen är jag ledig igen. De här två dagarna på jobbet har känts som en oändlighet. Har haft två långpass på raken, med en förkylning på det. Det har varit en aning kämpigt. 

Igår var det dock en bra jobbdag. Direkt när jag kom blev jag skickad på Tel Aviv gaten, efter det stod jag golv i 20 minuter för att sedan bli skickad till Chicago gaten. När jag kom tillbaka därifrån fick jag äntligen köra lite boarding. Men tiden efter det gick jävligt segt. 

 

Idag är jag fortfarande förkyld med nästäppa, ont i hals och öra. Det struntar jag dock i. För idag ska jag vara en rolig moster. Ska hitta på något kul med Gotte Godis. 

Jag var förbi Systeryster igår och Gottfrid frågade om vi skulle leka. Jag förklarade att jag inte hade tid och skulle vidare för att träffa min kompis, Jessica. Då sa Fridde: "Men vad gör du här då?!"

Så idag ska jag ta all min energi och dela med honom. 

 

Igår hann vi härja runt lite på Mekonomen.

 

När någon tar dig för givet är det dags att vända på klacken och visa att du kanske inte alltid finns där. 

Ord räcker inte alltid till. Man kan säga mycket men visar man inte att man menar det, så är det bara tomma ord. 

 

Jag säger inte saker jag inte menar och jag säger inte heller saker om jag inte menar det! 

 

Hängde ni med på den? 

 

 

Idag har varit en sån dag jag bara varit allmänt nöjd med livet. 

Dagen började med en sväng till stallet, där jag hjälpte Camilla att släppa ut hästarna. Passade även på att jogga tillbaka till stallet från skogshagarna. 

Efter det blev det mysfrukost tillsammans med min superbästis och en halvdålig svensk film. 

Innan Camilla skulle till jobbet så blev det en skogspromenad, och jag tog även en vända i spåret (på travbanan) med lite jogging igen. 

 

Kvällen har spenderats hemma hos mammi och Co. Vi tuttade på Det Okända och mysfikade. Trots allt mysätande har jag inte överstigit min kaloriranson för dagen. Så man kan säga att jag är mysigt nöjd med mig själv. 

 

Morgondagen kommer fortsätta med träningsanda då blir det cykeltur till stallet och vattengympa på kvällen! Och dagen kommer spenderas med Angelica och lilla Rike, som blivit så stor. Det ser jag fram emot! 

 

Nu hopp i kojs. 

 

 

 

 

Jag bor tillsammans med ett träsktroll! Nej, jag menar inte Camilla, utan den svarta fyrbenta som ser ut som Vargen i Bamse. 😊

 

Här har hon hittat någon pöl.

 

 

Den började hon härja runt i. 

 

 

 

 

Hon slåss med pinnar också!

 

Men när man kommer hem sen...

 

Är hon from som ett lamm. 💜

 

Idag var jag hos läkaren och fick göra ett EKG. Mitt hjärta pumpade på bra och bra blodtryck hade jag också. Ja, men det är väl kanske hjärtesorg jag har då. Vad fan vet jag. Jag ska dit imorgon igen och göra lite andra prover. Jippi, jag som älskar att hänga på vårdcentraler, sjukhus och liknande. Huga! Ska även boka tid hos sjukgymnast. Kan de inte bara skicka mig till slakt på en gång. Min kropp är ju uppenbarligen slut. Doktorn skrev iallafall ut några piller jag kan ta för ledbesvären. 

 

Nu gäller det bara att ta sig i kragen, trotsa vädret och intala sig själv att man är lycklig! Kan inte ligga och hångla med Harry Potter längre. Imorgon fyller min kära roomie år. Och på fredag ska vi fira henne med buller och bong. Eller ja, vi ska fira henne iallafall.

 

Rematiska problem och krämper i hjärtat. Men det kommer med jämna mellanrum iallafall. Hjärtat årminstone lederna värker dock mest hela tiden. Men jag skyller på hösten. Inte hade jag ont lika ofta när jag jobbade utomlands, inte heller var jag förkyld lika ofta, eller kände av min astma över huvudtaget! Nu måste jag ta en puff varje morgon.

Sanna mina ord; det här klimatet är inte bra varken för min kropp eller själ! Jag vet, jag vet, jag bara klagar. Har blivit en riktig svennebanan på så kort tid. Och inte är jag något undantag nog blir vi alla lite deprimerade när det blir mörkt och kallt?

 

Men jag har iallafall bokat tid hos en läkare. Hos landstingets vårdcentral hade de tid om en vecka!

– Hej, jag har ilningar i hjärtat.

"Okej, du kan komma nästa vecka."

 

Däremot hade de på en privat mottagning tid på onsdag. Vilket parti ska man rösta på om man tycker att alla borde ha rätt till vård när de behöver det? Nu kan ju jag gå till den privata mottagningen istället, men den ligger längre bort. Agda, 80, kanske inte har tillgång till bil (förhoppningsvis kanske hon har rätt till färdtjänst) men heller inte Abdi, 22, eller ensamstående mamman Agneta, 43. Varsågod och vänta till nästa vecka.

 

Hur ska man vara i det här landet nu för tiden? När jag var liten kändes det mer som att alla hade samma värde, man brydde sig mer om varandra, eller var det bara jag som var ung och naiv?

Ska man vara mer egoistisk för att komma någon vart?

 

Röstar man på SD så kan ju Abdi klara sig bäst han vill, vart han nu kommer ifrån. Är det M som tycker att pensionsåldern ska vara högre, eller vilka är det? Ja, men Agda kan ju gå tillbaka till jobbet då, hon ska fan inte ligga hemma och vara sjuk! Vem vet, kanske är det jag och Agneta som klarar oss bäst. Kanske möts vi där i väntrummet på vårdcentralen.

 

Hoppas ni förstår att det sista stycket ligger det en aning ironi och sarkasm bakom. Men oroa er inte, jag ska varken rösta på Sverige Demokraterna eller Moderaterna, så mycket kan jag säga!

 

 

 

Jag vet inte hur många gånger jag fått frågan; "Hur känns det att vara hemma då?". Jag har ännu inte gett något riktigt svar; "Det känns!", brukar jag svara. Ibland känns det jättebra, ibland känns det mindre bra och ibland känns det inge bra alls. Ibland känns det som att jag inte är hemma. Jag bor "tillfälligt" med min super bästis (japp, gjorde ett test på Face Book, och enligt det så är vi inte bara BFF, vi är SUPER bästisar). Det är toppen. Tänk er som det var när man var liten och sov över hos en kompis, man tittade på film, åt godis och glass. Så har vi det! På köpet har jag fått en hund och fyra katter. Vi har en liten mysig familj här på landet faktiskt. Även om jag vid antal tillfällen frågat vår "tonåring" (hunden) om hon inte flyttat hemifrån än.

 

Jag har även ett nytt jobb som jag gillar väldigt mycket. Förutom att det innebär att jag måste gå upp klockan två på natten! Jag vet att jag sagt många gånger att jag är trött på människor. När jag sa upp mig som guide var planen att jag skulle börja jobba på snusfabrik och ha så lite kontakt med människor som möjligt. Well… that didn't happen. Jag jobbar istället som flygplatskontrollant, eller airport security som det står på mina kläder, och låter lite vassare.

Jag jobbar alltså i allra högsta grad med människor. Men det är det jag kan och är väldigt bra på. Jag är bra med människor helt enkelt. Jag gillar människor och människor gillar mig. Hmm… många av dom iallafall.

 

Nu har jag varit hemma i tre månader. Det har varit en tillräckligt lång tid för att inse att mitt liv här aldrig kommer se ut som det en gång gjorde. Ibland känns det som hemma ibland känns det som om jag är en främling i mitt eget land. Jag har inte ens träffat hälften av alla vänner jag en gång hade. Och självklart förändras vi alla, de har sina liv och jag försöker komma på hur jag vill leva mitt. Min familj kommer alltid vara min familj och det känns som att det inte spelar någon roll vart i världen jag bor. De kommer alltid vara en del av mig. Fast jag måste erkänna att jag kommer sakna dom fruktansvärt mycket. Har insett det nu när jag varit hemma en stund att jag uppskattar dom så himla mycket! Även fast de typ aldrig hör av sig! (pik)

 

Sverige är fantastiskt och har faktiskt överraskat mig under tiden jag varit här. Jag hade glömt vilket underbart land jag kommer ifrån. Men så har jag ju också bott här under den bästa tiden av året. Jag vet att det kommer en vinter med stormsteg och vips så var den fantastiska sommaren ett minne blått. Och det skrämmer mig. Jag vill inte uppleva en vinter. Jag blir deprimerad bara det är regningt en dag. Vill inte ens tänka på vad en kall, blaskig, grå och mörk vinter skulle göra med mig.

 

Som jag skrev tidigare så försöker jag komma på hur jag vill leva mitt liv. Och det liv jag har just nu det är bra. Jag trivs med mitt jobb, boende, livsstil, men inte för alltid. Det här är inget liv jag vill ha tills jag dör. Jag har insett att jag bara har mellanlandat. Och jag tror att jag kan uppskatta det jag har här och nu mer just av den insikten. Jag vet att det inte är för alltid så jag lever för stunden. Jag lever här och nu, till fullo.

 

Jag har en plan.

 

 

Hej mina kära trogna läsare (läs mamma och pappa)!

 

Som ni säkert märkt har jag inte bloggat på evigheter. 

Orsak(er):

1. Jag har bara internet på mobilen

2. Fett frustrerande att skriva från mobilen

3. Jag har skaffat andra kul grejer på mobilen

4. Instagram 

5. Snapchat

6. Tinder

7. Jag bor i Sverige igen, mitt liv är tråkigt!

 

Kolla gärna in min instagram; eskim0a 

 

OBS!! Detta är inte ett farväl, jag kommer bara inte skriva lika ofta. Fast har skaffat ett nytt abonnemang som aktiveras nästa vecka, då kanske jag delar internet med datorn, kan hända att jag börjar blogga mer igen då. 

 

Ps. Kan erkänna att det händer lite spännande saker i mitt liv även fast jag bor i ett kallt, relativt tråkigt, lagom är bäst land. 

 

Imorgon kommer min tokiga vän Amira på besök, det blir crazy! Nästa vecka ska jag på kurs i samband med nytt jobb! Och på måndag kommer Jesper! 

 

💛💚💙

Nu har jag städat hela lägenheten. Hittade mitt visakort och insåg att jag tappat bort plånboken för att i nästa stund komma på att jag inte vet vart mitt pass är! Hakuna matata, blir ju inte hämtad förrän om 2,5 timmar. Så nu väntar jag på att golvet ska torka så jag kan packa och leta efter mitt pass och i samma veva förhoppningsvis hitta plånboken.

 

Hittade den här på min lillasysters blogg. I brist på annat att göra.

 

Jag heter: Samma sak som jag gjort de senaste 29 åren. 

Jag kan inte fatta det. Nu är det slut, finito, shalas. Idag körde jag det sista till back office, sa hejdå till alla på hotellet, har kastat alla mina jobbkläder. Imorgon kommer jag till Sverige, nyinvandrad och arbetslös. Jag är ju tack och lov inte hemlös iallafall!. Tack vare fina vänner. Eller okej, jag ska säga hur det gick till. Typ såhär.

Moa – Jag flyttar in hos dig.

Camilla – Vad trevligt med lite sällskap.

 

Fast ja, fina är dom ju mina vänner. Ska bli så kul att träffa alla igen!

 

Imorgon landar jag på Arlanda 16:30, då börjar ett helt nytt liv. Spännande och skrämmande. Haha. Måste erkänna att jag redan kollat flyg till Turkiet. Fast bara för att stanna en vecka eller två, om möjligt kanske tre… Men först ska jag ge Svearike en chans. Börjar lite lätt med valborgsfirande i Uppsala kanske.

 

 

 

 

I morse körde jag Martine och Nelli till flygplatsen. Snart är det Kristines tur att lämna ön och senare Anton. Jag tror inte jag klarar av fler hejdå! Jag och Julia stannar till på tisdag, eftersom "någon" glömde beställa flygbiljetter innan de stängde kontoret i Stockholm i fredags. Ja, jag erkänner denna "någon" var jag! Mycket som snurrar i mitt huvud.

 

Påvägen hem ifrån flygplatsen satt jag och flippade på Bamse Ipoden, slog igång "Your song" och tårarna bara forsade fram. Tror aldrig att jag kommer kunna lyssna på den igen, utan att böla. Det är inte Your song, det är Our song! Eller ja, jag lämnar ju den blå världen nu, så antar att det blir Your song iallafall…

Nu svallar känslorna hej vilt i kroppen. Ena stunden har jag sån sjuk hemlängtan och i nästa stund känns det inte som att det är hem jag ska åka. Känns som jätte konstigt att Sverige ska bli mitt hem igen. Det känns inte som hemma när jag tänker på det. När folk frågar vart jag ska åka här näst, svarar jag bara Sverige, inte hem till Sverige eller hem.

 

Vad ska jag göra där? Hur kommer min vardag se ut. Det blir kaos i min hjärna när jag börjar tänka på det. Så därför försöker jag låta bli. Tänker på allt kul som väntar. Sommar i Sverige! Vänner, familj, valborg, midsommar…

 

Idag när jag gick vid poolområdet med solen värmande i min nacke och Vargen inte så långt ifrån fick jag nästan lite panik. "Ska jag lämna det här livet?!". Det kommer bli så himla svårt att komma till rätta i ett "normalt" liv igen. Där inte jobb, vänner, fritid och allt hänger ihop. Det är ett väldigt speciellt liv man lever som guide, det är så mycket mer än bara ett jobb. Jag vet att jag kommer svära och banna mig själv hundra gånger om för att jag gav upp det här. För så är det ju, när någonting tar slut så kommer man bara ihåg det bra med det som var. Men jag vet ju att jag är klar med det här jobbet. Men det här livet är jag inte lika klar med att lämna.

 

Jag får ta det som det kommer helt enkelt. Det brukar jag ju vara bra på iallafall. Det där med planering är överskattat! Jag har iallafall boende nu. Ska bo i skogen med en fantastisk vän och massor av djur. Fick nyss reda på att det kommer finnas kattungar i huset. Då vet jag iallafall vad jag ska hålla mig sysselsatt med min första vecka, då jag bestämt att jag ska göra så lite som möjligt.

 

Sverige se upp nästa vecka är jag där! ;o)

 

Pratade med min Chris i telefonen idag. Känns som det var så länge sen han åkte men det vara bara två dagar sen. Känns så tomt och ensamt här nere på vår våning nu. Så fort jag hör dörren smälla igen rycker jag till och sänker ljudet för att höra vem som kommer. Men så kommer jag på att jag känner ingen på den här våningen längre. Det bor ingen dansk lillebror här som lagar tonfiskpasta åt mig. Och ingen att somna till Game of Thrones med eller ställa tusen frågor till så han svär på danska. Blir lite ledsen i ögat när jag tänker på det…

 

I miss my lovely friend! It has been one week without her, and it feels like forever! She's such an amazing person. Funny, helpful (sometimes I think she's my brain), caring… I think if you google the word awesome, there would be a picture of Suvi. ;o)

 

Nu är det inte långt kvar. Jag har tagit över som manager och bär världens alla problem på mina axlar. Och min världs problem då, den är lite mindre än den riktiga världen.

Idag har jag varit överallt på jobbet; Haft service, Bamse klubb, fixat med guest relation göra - svara på mail, fixa loggar, prata med gäster. Och där emellan har jag varit manager; sagt åt folk, bokat in tid för final liquidation, mailat med fastighets ägare, fixat i schemat, mailat med andra folk, chattat med administration, gjort en ToDo lista så jag inte glömmer bort vad jag ska göra imorgon och så vidare…

 

När jag kom hem dog jag på sängen i fem munuter sen var det bara på't igen. Söka jobb, jobb och flera jobb. Det är ju en heltidstjänst bara det!

Tog ett litet brake och gick och åt middag med Chris och senare kom Suvi. Min älskade Jesper lämnade ön i lördags, men det känns som evigheter sen, med sig tog han våran fantastiska Hanna. Tror vi alla har varit lite deprimerande sen dess. Påvägen hem ifrån flygplatsen bröt jag ihop i bilen, grät hela vägen till Mc Donalds (15 min) tröck i mig en Mc Royal och grät lite till. Tror Martine fick en smärre chock. Inte många som sett mig så uppgiven.

 

På fredag lämnar min bättre hälft Suvi oss. Usch får en klump i halsen när jag tänker på det! Men innan det ska vi hinna med, Siam Park, Monky Park, Nordic Kitchen, vandra upp på Teides topp, promenera till Fañabe och en helt galen utekväll. Vi ska iallafall göra hälften av det!

 

Något som jag ständigt påminner mig själv om är: "det är inte ett farväl, människor du vill träffa igen, träffar du igen". Men nog fan gör det lika ont i hjärtat ändå när man står där på flygplatsen.

 

 

 

Jag blir så jävla förbannad, uppgiven och skräckslagen när jag tänker på hur denna värld ser ut.

 

Jag som kvinna har tydligen inga rättigheter. Vi kanske tror det. Tills någon en dag kommer och gör vad de vill med oss…

 

Jag läste en artiken, en bland många desvärre!, om våldtäkt. Det mest hemska, förnedrande och fruktansvärda jag kan tänka mig.

 

Det får mig att inse att jag bara har min kropp till låns tills någon korkad, ostabil, jävla idiot bestämmer sig för att det är hans "rättighet" att använda mig. Nog för att jag är stark, självsäker och har ett jävla temperament om jag sätter den sidan till. Men tragiskt som det är så är jag chanslös mot en man. Jag har inte de musklerna och den styrkan, och så är det bara.

 

Jag råkar vara det svagare könet. Men jag är evig tacksam så länge jag får låna min kropp. Tack, tack alla ödmjuka män som låter mig låna min kropp ett tag!